Det kan vara oerhört spännande att försöka fota den där perfekta bilden.. bilden som är knivskarp, perfekt ljus, skuggorna sitter där de ska, samspel mellan mig och modellen har en formtopp och att den är välkomponerad utifrån konstens alla regler, osv.. Det är kul, samtidigt så känner jag personligen, att det som ändå berör mig extra mycket.. det är det rena i det orena, det avskalade, avsaknaden av det perfekta (jag pratar om perfektion utifrån fotografernas åsikter i sin lilla ankdamm) det kittlar till i mig när bilden är tagen i det oförberedda ögonblicket, eller när uttrycket som fångas i stunden hos modellen säger mer än någon inövad pose någonsin kan göra.
