Det började redan i morse.. eller egentligen igår kväll. På vädret pratade man nämligen om strålande sol, högtryck och en tvåsiffrig temperatur. När jag vaknade, slog jag på lokalradion och fick höra ett pågående samtal med någon chaufför som varnade för dimman. Dimma… morgonsol och dimma!! Upp ur sängen snabbt in i duschen, med målet att få ut hunden på en promenad snabbt som ögat, denna korta stund ville jag inte förlora.

Väl utanför huset, syntes det ingen dimma överhuvudtaget. Men frost däremot.. från den stjärnklara natten hade bitit sig fast på grenar och gräs. Den vita kristallaktiga hinnan fångade ljuset från den stigande solen med sina mikroskopiska facetter.

Någon bild bör jag väl ändå få med mig tänkte jag, och vi började vår promenad. Det visade sig nu, att den medhavda hunden inte var lika intresserad som jag av att hitta de rätta vinklarna, perspektiven eller gå in i skogen för att få något bra objekt i förgrunden som kunde framhäva känslan som jag själv fick när jag tittade ut över naturlandskapet.

Har du som jag försökt att hålla en kamera stilla, samtidigt som kopplet du har i ena handen beter sig som om du har fångat en kämpande vithaj vid havsfiske.. ja då inser man snart att det är bara att lägga ambitionen om den perfekta morgonbilden åt sidan.. vi går vidare och jag hör mig själv muttra något om hunddressyr och att jag är en mesig husse.

Frost

Hade det inte varit för värmen från den stigande solen, skulle jag lätt känna ett visst vemod, där tankarna kring frosten.. letade efter begrepp som köldknäpp.

 

good morning

Jag vet inte om jag vill kalla det för dimma, men något var som steg ifrån marken 🙂

Rond 2 

längre fram på dagen, blev det dags för nästa runda. Solen stod högt på den klarblå himlen, med undantag för några moln. Stranden.. dit går vi! Där kan han springa lös, samtidigt som jag kan få njuta av den annalkande våren genom kameralinsen.

Väl på plats, visade sig att halva Sydsveriges hundägare tycktes ha tagit en semesterdag, och bestämt sig för att besöka samma strand som jag befann mig på. Ägare vars hundar tycktes ha lämnad intressanta doftspår för min promenadpartner. Så, det var bara att ställa in sig på ytterligare några kilometers promenad med den frustrerade vithajen i kopplet samt en hel del suddiga bilder att slänga när jag kommer hem.

_MG_5424

Gräs & Horisont

Sandyna

Spåren i sanden, är ett tecken på det förberedande arbetet inför sommaren

En rot av något slagEn rot av något slag

Ensam på kullen

Ensam på kullen

Även om varje tillfälle inte genererar bilder som jag själv skulle vilja hänga upp på väggen, så kan jag många gånger känna en djup tacksamhet för vithajens behov av att få komma ut. Att få hänga på sig kameran över axeln, med känslan av att.. dyker det upp något nytt.. så finns iaf möjligheten där.  Saken är ändå den.. att det kanske inte alltid behöver handla om vilka bilder som följer med oss hem, utan att bara att få ge sig själv möjligheten att betrakta och närvara till vår omgivning, på ett sätt som vi kanske inte gör om vi enbart är ute och promenerar.