Det är kväll, och jag har siktet inställt på att få med mig ett antal kvällsbilder över Stockholm. jag hade redan utsett några platser sedan tidigare där jag hade tänkt att rigga kameran på stativ. Vid den första destinationen som var Stora Essingen, inser jag att jag genom de senaste dagarnas vårvärme på västkusten gjort en bortskämd felbedömning gällande klädvalet. Med fingrar som blev stelfrusna så snart bildörren slagit igen, riggades stativet med kameran, och ett för ögat tilltalande perspektiv zoomandes in. Väl klar på första stället åkte jag till de platser som jag från början hade bestämt mig för. Kvällens största begivenhet blev dock när jag stannade ovanför Söder Mälarstrand, på Torkel Knutssonsgatan för att ta en bild över Riddarfjärden. Med kameran på plats, hör jag en kvinnas röst bakom mig
– Man får fina bilder härifrån.
Jag vänder mig om, för att se att där står en dam, som jag uppskattar vara närmare de åttio. Min första tanke var, hur det kommer sig att hon vågar vara ute så pass sent på en så öde gata som denna var just nu? Det är otroligt vackert, nästan så att det är svårt att göra vyn någon rättvisa på bild, svarade jag.
Jag har varit och dansat, sa hon med ett stort leende. Där uppe fortsatte hon och pekar mot Münchenbryggeriet. Hon berättade hur mycket hon njöt av denna lilla promenad till slussen tre gånger i veckan och hur hon brukar stanna upp för att njuta av den utsikt jag nu hade för avsikt att föreviga.
Vad trevlig, sa jag och kände mig inte riktigt säker på hur jag skulle fortsätta konversationen. Bor du här i närheten? Jag fick till svar att hon bodde en mil utanför stan, nuförtiden men att hon var uppväxt på söder, samtidigt som hon sakta började att gå igen. Ha en fortsatt trevlig kväll, önskade jag henne. Tillbaka in i rollen som fotograf, där jag försökte ställa skärpan med mina nu åter stelfrusna fingrar, hör jag en välbekant röst bakom mig. – Min mamma var bästa kompis med Greta Garbo!
Damen var tillbaka, denna gången stod hon närmare än förra gången. Jaha, alltså när då? hörde jag mig själv fråga. Hur korkat lät inte det? tänkte jag. När de var små flickor.. alltså, innan hon blev känd, svarade damen. Ja, hon var ju inte alls lika mystisk som en lite flicka, nej tvärtom.. hon var ett riktigt litet busfrö, och hon hade inte samma lugg heller.. En gång skulle min mamma och Greta gå på cirkus, fast att min mamma sa att hon inte hade några pengar. Det löser vi.. hade Greta svarat. Lösningen hade varit att de med sina lackskor (ja, det var vad damen sa) kröp in under tältduken på cirkustältet. Nej, så hon var inte alls på samma sätt som flicka, som när hon blev filmstjärna, klargjorde damen innan hon gjorde sig redo för att återigen promenera mot slussen.
Men så stannade hon upp igen, och tipsade mig om några bra utsiktsplatser uppe på söder som jag kan ta bilder ifrån. Jag tackade henne för tipsen och lovade både henne och mig att jag ska ta och besöka dessa platser nästa gång jag kommer upp till Stockholm.
När vi sedan åter önskat varandra en fortsatt trevlig kväll, följer jag damen med blicken och ser hur hon försvinner ner mot Söder Mälarstrand. Jag kände mig glad, glad för att detta var ett sådant ögonblick som berikar mig. En liten bit livshistoria som jag visserligen skulle kunna klara mig utan, men som nu.. när jag har fått ta del av den, berikar mig.
Med detta känner jag också en tacksamhet för fotograferingen, för det är inte bara frågan om att föreviga ögonblick, fånga miljöer och skapa intressanta bilder. En kamera på stativ kan nästan fungera som en mötesplats med främmande människor. När jag väl ska ta bilden, inser jag att jag inte har frusit på en stund.. och genast så stelnade fingrarna.
